Fnissigt bröllop

I lördags gifte sig min lille bror med sin L. Äntligen. För en gångs skull är jag tvungen att erkänna att han var både snyggare och stiligare än jag. Kanske lika bra det, det var ju ändå han som var en av huvudpersonerna.

Själva vigselakten var föredömligt kort. 17 minuter. Tror att prästen var rädd att broderen skulle ångra sig så det är lika bra att sno på lite. En psalm skulle sjungas, nummer 29, Stilla natt. I den finlandsvenska versionen går sista raden "född är frälsaren Krist". Och där bryter jag och min sambo ihop i en total fnissattack. Varför då? Så rolig är den inte? Nä, men vi har en bekant som har en dotter som sjunger "...att född är Herren Jesus Kvist, vår frälsare och Gud..." och följdaktigen blev det "född är frälsaren Kvist".

Sjung den så och försök hålla er seriösa om ni kan.

Heikki, prästen alltså, tittade undrande på oss.

Min brors svärmor (ja, han hade ju redan sagt ja) såg ut som om hon ville döda oss på fläcken.

Min syster såg ut att febrilt leta efter lithium-sprutan i sin handväska och själv fnissade jag så tårarna sprutade.


Hur gick resten av festen då? Jotackbra. Den hade allt. Sång, skratt, bra mat, dans, ett brandlarm och en stor dos av den maträtt som orsakar mest lidande i hela världen, bröllopstårta.