Idag fyller jag fem månader som pappa. Det är lika många månader som antalet AD-droppar lilla A ska ha varje dag. Vi räknar dem ordentligt.
Mormor har ringt på telefonsvararen. Lite födelsedagstårta har det blivit. Men ändå sitter jag här med en tommhetskänsla och är lite ledsen. Varför då? För att inte mina föräldrar verkar bry sig. En gång har de ringt och grattat på en månadsdag. Jag vet att jag egentligen inte borde bry mig men jag gör det ändå... Finns det verkligen ingenting jag kan göra som är tillräckligt bra för att de ska tycka att det är värt att lyfta på luren och ringa mig.
För en dryg vecka sedan så åkte jag iväg från föräldrarhemmet och det borde ha varit uppenbart för alla närvarande att jag inte var helt nöjd... sedan dess har jag inte hört ett ljud från dem. Inget samtal om jag och motorcykeln kommit hem, inget samtal med frågan vad jag ville när jag ringde dem... och jag VET att de har nummerpresentatör.
Varför ska det vara så jäkla svårt att ringa mig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vännen, månadsdagar är superspeciella för barnets egna föräldrar. Själv tog jag fantastiska porträttbilder på sonen varje månadsdag hela första året, dock var det ingen annan som förstod vikten av dom dagarna. Dom andra två finns det inga månadsbilder på.Det blev ju liksom vardag... Jag tror inte din familj tänker att dom struntar i dig eller lilla A utan dom är nog barta lyckligt omedvetna eftersom deras vardag finns runt dom.
Ta det lugnt!
N
Skicka en kommentar