Jävla genus

Satt idag på tåget norrut och läste Metro. Det var ett tågset av den gamla typen, alltså ett där man inte bara kan köra in vagnen utan det är en kraftig nivåskillnad. Eftersom jag är pappaledig idag så hade jag ju Anja i vagnen. Hon sov.

Läste Camilla Bergmans kolumn om kvinnor som ljuger om våldtäkter och vad det ställer till med. Håller med om mycket av det hon skriver och det gör mig tvärförbannad när jag läser om personer som ljuger om en sådan sak. En våldtäktanklagelse ska alltid kunna tas på allvar alltså får inte någon skrika varg bara för att hämnas eller djävlas med en annan person.

Men så läser jag Camillas Plus och Minus. På plussidan skriver hon "Alla gulliga människor som hjälper kvinnor med barnvagn på pendeltåg och i trappor."

Läs det en gång till.

För så är det... Om jag som man kommer till ett pendeltåg och behöver hjälp på så får jag oftast nästan ta tag i folk för att få hjälp på eller av. Undantaget är invandrarmammor eller unga invandrargrabbar och tjejer. Alla andra, inklusive mamman som jag just hjälpte av med sin barnvagn, bara tittar oförstående på mig när jag börjar baxa upp vagnen. "Du är ju man, så du klarar säkert det där" verkar de tycka. Tack och lov finns det många ungdomar med icke-svenskt ursprung som hjälper till annars hade jag nog förstört fler däck och hjul på vagnen än jag redan har gjort.

Droppen kom idag när jag var på väg hem och skulle ombord på en buss. En kvinna (jepp, invandrarpåbrå) hade stannat kvar vid bakdörren för att hjälpa mig ombord. Trycker på öppningsknappen men dörren öppnas inte. Trycker igen. Svennarna i kön framme vid chaffisen visar sina kort och går och sätter sig. Sedan kör bussen iväg. Kvar står jag och en förvånad kvinna kvar med en barnvagn mellan oss.

Det borde finnas en särskiljd plats i helvetet för de som inte hjälper till med barnvagnar. Oavsett vilket kön det är på barnvagnsföraren.