Årets Ålänning

Min lille tjocke far har blivit nominerad till Årets Ålänning. De nominerade hittar ni på http://www.alandstidningen.ax/article.con?id=6665&iPage=4. Farsgubben är han utan bild.

Motiveringen är:

Rainer Jansson
Aktiv inom idrotten
Nomineras för att han tar hand om sin fru som har en demenssjukdom samtidigt som han sköter sitt jobb och är aktiv inom idrotten.


Och det är kanske en bra motivering. Men det räcker liksom inte. Om jag skulle ha skrivit motiveringen hade den låtit något i den här stilen istället.


Rainer nomineras till titeln årets ålänning inte för att han sköter sitt jobb och inte för att han lyckas hålla ett par idrottsföreningar med saker. Att han dag ut och dag in orkar ta han om sin fru och min mamma har absolut ingen som helst betydelse för nomineringen. Det spelar heller inte någon som helst roll att han är en underbar farfar till Agnesinen och Trettondagsprinsessan. Eller att han lägger sig i allt, ibland t.o.m. de saker som han egentligen inte har att göra med. Eller att han alltid har och kommer att ställa upp till 100% för sina barn, även när vi inte förtjänar det.

Man får heller inte glömma hans fantastiska förmåga att frustrera andra personer med sitt ibland lite för direkta och lätt plumpa sätt att uttrycka sig.

Många är vi som ler lite i smyg (när han absolut inte ser) över hans nitiska sätt att hålla på vissa tider, mat-tiderna alltså. Nåde den som inte är där när han sagt att middagen ska vara färdig. Och hans egen förmåga att hålla tider och ge klara besked när och var han kommer att vara har varit till stor glädje för många.

Man skall inte heller bry sig om alla de barn och ungdomar som han hjälp, stöttat, tröstat, skjutsat, pushat, tränat och tagit till sitt hjärta genom åren.

Och glöm inte Rainers valspråk: Det finns två sätt att göra det här på. Mitt sätt och fel sätt.

För till slut, när alla saker han gör och alla saker han fixar och alla människor han hjälper är tagna ur ekvationen så finns det bara en sak kvar som verkligen betyder något.

Han är Rainer.

Ett enda stort hjärta som försöker göra allt han kan, även när hans egen kropp tar ont, även när han är tröttkörd och ledsen och ensam, även när andra, normala människor för länge sedan hade slutat och gått hem. Då gör han det där lilla extra som ingen någonsin (inte ens jag) tackar honom för. För han ska liksom bara vara där. Han har ju alltid det.

Pappa förtjänar att bli Årets Åläning för att han är en av få personer jag känner som verkligen inte förväntar sig att bli det. Om man frågade honom själv så skulle han kunna argumentera i timmar för de andra nio finalisterna men inte säga ett ord om sig själv. Därför ska man rösta på honom.

Och jo, jag är jävig men det har tagit mig nästan 20 år att förstå också...


Rösta på http://www.alandstidningen.ax/form.con?iForm=26