Bröllopsbubblor

Lilla A har idag varit på sitt första bröllop. Eller snarare sin första bröllopsfest för på själva akten så fick hon bli knuffad av mommo och moffa. Tycker själv väldigt illa om när spädbarn stör under en vigelakt så då tänker jag heller inte riskera att störa. Själva akten var föredömligt kort och faktiskt väldigt fin. Så långt allt väl.

Nu är vi äntligen hemma och A får en nattmacka. Sitter och försöker smälta lite känslor och intryck. Jag tycker att den största känslan som borde finnas där borde vara lycka och glädje över att brudparet fått varandra men så är det inte. Istället sitter jag här med en hård, iskall klump i magen av obehag och sorg. Det är inte brudparet fel utan omgivningen.

Jag har under eftermiddagen och kvällen blivit förolämpad och sårad av en person som jag såg som min vän och det inte bara en gång utan tre. Jag förstår inte om hon bara är obetänksam eller helt enkelt inte ens bryr som om att hon sårar mig med det hon säger och sättet hon säger det på. Det är inte första gången det händer heller. Ikväll insåg jag att jag inte längre orkar försöka förklara varken för henne eller mig själv vad det är som händer så det är nog bara för mig att dra mig undan från henne. Det blir inte lätt men det är kanske nödvändigt. I alla fall tills hon fattar vad hon gör eller tills jag har hittat styrkan att slå bort hennes spydigheter igen.

Den andra delen som gnager mig är att jag känner mig osynlig. Kom in med sessan i famnen och genast var massor av personer där och beundrade henne. Varför skulle de inte göra det. Hon är ju ändå världens sötaste. Eller i alla fall festens sötaste. A log och skrattade och pratade med allt och alla. Efter en stund börjar det bli för mycket även för min lilla partyprinsessa så jag lägger henne i vagnen och tar en kortare prommenad.

När jag kommer tillbaka så verkar det som om jag inte finns mera. Jovisst, flera kommer fram och pratar kort med mig. De frågar var sessan är... MEN JAG DÅ!! Jag vill bara skrika åt dem. Varför inte fråga något om mig. Eller är jag bara så jäkla tråkig? Försöker vara social, frågar om ditten och datten men när den jag pratat med fått de svar de vill ha om sessan så smiter de raskt vidare.

Själv står jag kvar där och känner mig som Amos i Chicago...

Cellophane

Mister Cellophane

Shoulda been my name

Mister Cellophane

'Cause you can look right through me

Walk right by me

And never know I'm there...

I vaggan sover min egen lilla prinsessa. Hon delar en plats i mitt hjärta med kvinnan jag älskar... Det tanken och den känslan räcker väldigt långt när det känns som om världen är emot mig.