100 mil glädje

Någonting i min hjärna är felkopplat. Det måste vara det. Eller så är det något annat som gör att jag gör som jag gör. Vad får en man att dra på sig en färgglad lädersparkdräkt men hårda knän, axlar och armbågar, en grafitimålad plastluva och ett par kraftiga stövlar? Vad får samme man att sedan sätta sig på 220 kg plast och metall som är ihopskruvat på ett sådant sätt att den utvecklar en bit över 100 hästkrafter? Så långt kan man kanske ursäkta honom. Men när denna sedan börjar förflytta dessa dryga 200 kg skrot i farter som definitivt gör ont om de blir ovarsamt stoppade då måste nog myndigheterna börja fundera på att låsa in honom.

Men vänta, det kommer mer. Denna man tar nu sin samlade plast och mettalhög, låt oss kalla den för en motorcykel för enkelhetens skull, och kör till ett ställe där han möter andra i färgglada lädersparkdräkter och med liknande ansamlingar av plast och skrot. Sedan kör de dessa motorcyklar från punkt A till punkt B. Men ni ska inte tro att de tar den snabbaste och rakaste möjliga vägen mellan A och B. Nej de lyckas på något märkligt sätt att passera punkterna C till Ö och ett antal andra icke bokstavshänvisade punkter innan de når punkt B. De verkar också omåttligt roade av att vägen inte är rak och nyasfalterad. Ju krokigare vägen är, ju mer verkar vår man och hans kamrater le. Tror faktiskt att det skulle gå att skriva en formel där man kan räkna ut hur stort leendet på dessa personer är baserat på den samlade radien hos de kurvor det passerat genom lutningen på hojen multipliserat med hastigheten över pi. Eller nått.

På punkt B samlas ännu fler dårar i olika former av lekkläder och med olika modeller av motorcyklar. De samtalar och är sociala och går sedan och lägger sig.

Det är nästa dag som den riktiga idiotin börjar. Runt 80 hojar med förare, vissa till och med med passagerare, samlas på en bana för att sedan i många timmar köra runt, runt i allt högre hastigheter.

Jag måste vara tokig som kör 40 mil åt ena hållet för att köra 20 mil på bana och sedan köra 40 mil hem igen. Men det är så underbart roligt att köra motorcykel och på bana är det ännu roligare. På lördag är det dax igen fast då behöver jag bara köra runt 3 mil för att nå banan.