Minnen

"Mem'ry

All alone in the moonlight

I can smile at the old days

Life was beautiful then

I remember

The time I knew what happiness was

Let the mem'ry live again"

- Cats, (c) sir Andrew Lloyd Webber

Hjärnan är ett komplext organ. Hur den fungerar läggs det ner miljontals forskningstimmar varje år på att förstå. Ännu fler timmar lägg ner på att försöka förstå vad som händer när hjärnan inte fungerar. Hjärnor som tänker om hjärnor.

Min mammas hjärna har slutat fungera. Hon har Alzheimers. Att vara med om att ett barn dör är jobbigt. Att se sin mamma glömma bort vem jag är är värre. Bra dagar är hon nästan som vanligt. Dåliga dagar är riktigt dåliga.

I helgen var jag hem för att prata om detta och vad som händer och vad som kommer att hända. Vad vi vill och vad vi inte vill. Och kanske prata om vad mamma vill, medans hon fortfarande kan säga vad hon vill. Det gick inte så bra. Jo, det gick att prata med mamma, men bara när det bara var hon och jag. Kanske för att jag prata MED henne och inte runt henne. Jag blir så frustrerad på min lillebror och min pappa (styvpappa, min biologiske pappa dog när jag var liten). Fattar de ens vad de håller på med när de pratar om och för mamma som om hon inte ens var där?

Jag är en analytisk person. Jag måste få veta vad som händer. Jag googlar, jag läser och jag skaffar mig information. Jourpersonerna som jobbar frivilligt på Demensförbundet är mina nya vardagshjältar. Så mycket information som de besitter och det tålamod som de visar när jag ringer och ställer mina oroliga frågor.

Men vad hjälper det när jag inte orkar ta stiden med min pappa och min bror över vad som jag tycker de gör fel. Vad hjälper det att jag idag vet så mycket när hon är där och jag är här, när jag själv behöver ha all kraft jag kan hitta till att sköta det lilla liv som jag varit med och skapat. Oron finns där. Sjukdomen är ärftlig. Kommer jag också att drabbas? Kommer lilla A att ligga i riskzonen?

Ännu är mamma bara i början av sin sjukdom men det tar hårt, oerhört hårt, när hon kommer nära intill mig och viskande frågar om jag är jag eller min biologiske pappa. När hennes hjärna bråkar med henne vet hon inte om hon är här nu eller här då... Om jag är jag eller om jag är pappa.

Livet går sakta vidare. Sakta slutar även min mammas hjärna att fungera som den ska. Sakta stängs hon in i sig själv.

Att se en människa tyna bort och dö i en sjukdom är jobbigt.

Att se sin mamma stängas in i sig själv är omänskligt.