The peace maker

Olof Palme, Hans Blix, Jimmy Carter och min dotter har något gemensamt. De har förmågan att skapa fred i olika konflikter. Nu är kanske inte nivån på konflikterna som lilla A medlar i av samma magnitud som de som herr Blix tampas med men barnet är ju ändå bara 7 månader.

Idag var vi ute och gick i solskenet. Eller snarare, jag gick och hon sov i vagnen. I alla fall tills vi kommit till apoteket i Liljeholmen. Där vaknade hon så hon fick sitta upp i vagnen istället. På väg från apoteket var vi tvugna att passera en större folksamling. Tydligen hade brandlarmet på Liljeholmens T-banestation gått igång och alla hade blivit utslängda. I denna folksamling börjar två herrar bråka lite med varandra. Herrarna är av den där typen som skulle må bra av ett bad, en tandborste och kläder som varit tvättade den senaste veckan. Och kanske lite mindre sprit...

Anyway, den typen av herrar brukar argumentera ganska högt (Nej, jag skriker inte!! Mitt röstläge garantera bara att jag inte blir missförstådd eller ignorerad...) och med yviga rörelser. Hög röst och stora rörelser är roliga och alltså börjar lilla A att vifta med sina armar och skickar iväg ett av sina fantastiskt höga och porlande skratt.

Detta gör att båda herrarna pausar till i sitt pågående handgemäng och tittar åt A:s håll. Sedan börjar de le och släpper varandras skjortor för att istället börja prata med lilla A. Och A pratar tillbaka och gestikulerar och har en väldigt bra tid.

Efter ett par minuter petar den ena herren på den andra och säger "Öh! Du! Fl¨åt va! Ska vi ta en fika..." och sedan knatar de iväg.

Undrar om polisen skulle kunna använda barn i barnvagn för att stävja bråk istället för hundar och batonger...